Tillbaka i Shell

Ja, nu är vi tillbaka i Shell efter en omtumlande vistelse i Sverige. Sorgen efter Bengt blev mera verklig hemma, samtidigt som glädjen över vårt lilla barnbarn Frans var stor.

Vi är så tacksamma över att vi kunde komma hem och få vara tillsammans med våra kära.

Frans, en vecka gammal.

Men nu är det full rulle igen. Det är mycket kvar på nybygget att göra och snart kommer de första barnen att flytta in. I Quito köpte vi lampor till barnens rum och till ytterbelysningen. Den håller Pehr på att sätta upp och jag hjälper till så gott jag kan. Vi har jobbat där både lördag och söndag och nu är alla elarmaturer och fläktar på plats på bottenvåningen.

Pehr sätter upp en av 20 lampor

Det nya huset är så fint med stora rum och fina moderna toaletter. Det kommer att bli så bra för både barn och "Tior".

Flera av barnen har fått en hudinfektion och har sår i håret och på kroppen. De lever ju så nära varandra att smittan sprids lätt. Det är många barn på några få toaletter nu, men det blir snart annorlunda.
För att stoppa smittan fick alla barnen igår bada 15 min i en svag klorblandning. Vilken cirkus. Boris är livrädd för vatten och skrek oavbrutet trots alla försök att trösta honom. Koka ville inte heller utan sprang och gömde sig. Vi ska göra om detta två gånger till. Jag ska nog förbereda mig med något godis till dem - muta dem. Ibland måste man få ta till lite annorlunda metoder eller hur?

Här badar några av barnen


Alla var inte ledsna

Vi har fått två nya barn, Maria och Wilson. De är 2 av totalt 11 syskon som haft det svårt. Ännu en pappa som förgripit sig på sina barn. Mamman dog nyligen och polisen jagar pappan . När Patti Sue fick ett telefonsamtal om barnen åkte hon genast till Tena där familjen bor. Polis och social var där för att hjälpa barnen. Några av de äldsta syskon klarar sig själva och några tog släktingar hand om. Vilken sorglig och hemsk uppväxt för dessa barn. Maria och Wilson är så blyga och tysta och det kan man ju förstå. Men vi hoppas att de ska kunna känna sig trygga hos oss snart.

Maria och Wilson

Dagen innan vi åkte till Sverige kom Fernando och Lauras mamma för att hämta sina barn.

Hon har nu möjlighet att ta hand om dem. Hon har kommit och hälsat på flera gånger under sommaren och berättat att hon snart kunde ta hand om dem. Nu var hon så lycklig när hon hämtade dem hem. Tårarna rann på mig när jag såg henne sitta och bara krama sina barn. Det är så härligt att se när familjer återförenas!

Fernando, mamma och Laura

Just nu har vi ett amerikanskt par här för att adoptera Jefferson. De måste stanna här i minst 2 månader för att få ordning på alla papper och tillstånd.

Lisa, mamman har berättat att hon för flera år sedan såg en bild på Jefferson på barnhemmets hemsida. Då tänkte hon: "den pojken vill jag adoptera". Varken hon eller hennes man visste något om barnhemmet då, men efter något år kom de i kontakt med andra som varit här. Hela familjen åkte hit några veckor förra sommaren och hjälpte till. Beslutet att adoptera Jefferson

kändes rätt för dem alla och nu är det snart klart.

Jefferson med pappa och storebror

Flera av barnen på barnhemmet har svåra handikapp. Hos oss jobbar en sjukgymnast som heter Giovanni. Han tränar de här barnen och gör ett fantastiskt jobb. Vi har bl.a. ett tvillingpar som är 5 år och som förra sommaren alltid låg på golvet. Nu kan de både krypa och gå några steg tack vare hans träning. Han är ung och nyutbildad och vi hoppas verkligen att han vill jobba kvar hos oss.

Giovanni hjälper lilla Dolly med andningen

De stora flickorna har frågat om de inte kan få lära sig sticka och virka. Det är ju något jag älskar att göra så det ville jag gärna lära dem. Vi började veckan innan vi åkte hem och det var så roligt. Flickorna ville göra jackor och tröjor till sina dockor. Men det var inte så enkelt som de trodde. Men vi kämpade på. Allt blev inte riktigt som de hade tänkt sig - men det mesta kunde jag fixa till lite så att det blev några kläder trots allt.

Jennifer, Maribel och Miss Ingan

Nästa vecka kanske vi kan visa bilder från lite inflyttning. Planen är att flytta in Patti Sue och några av de minsta barnen redan på torsdag. Men det kan ändras, det beror på hur arbetet går framåt.
Många varma hälsningar från Ingan och Pedro

Retiro

Det har löst sig med vår hemresa. Försäkringsbolaget har ordnat biljetter till en mycket lägre kostnad än vi hade räknat med. Vi kommer till Sverige på måndagden 16:e och stannar till tisdag i nästa vecka. Det känns overkligt men bra att vi kan komma hem.

Vi har som tur är fått våra Censo-IDkort. Utan dem kan vi inte resa ut ur landet. Det enda vi behövde göra var att gå till en pappershandel och få dem inplastade. Polisen som håller i detta sa till oss att vara försiktiga för det var de sista plastkorten han hade kvar. Tur att vi kom i god tid innan de öppnade så att vi kunde få dem. På gården satt många och väntade men vi gick in och satte oss i trappan för att komma först in.

Vi har fått 4 nya barn. De är syskon och det är samma tråkiga historia för dem som för många andra barn. Pappan är i fängelse (16 år) för att han förgripit sig på deras äldre syster. Mamman har lämnat dem och nu kommer de att bo hos oss.

Gabriella, Ariel, Vincente och Jemy

Den här veckan har Pehr dragit ledningar och fixat med det elektriska. Det är verkligen bra att han har goda kunskaper i det också.
Nu letar han efter 20 utelampor för att lysa upp altanerna.

Det har inte varit en vanlig vecka för mig och barnen. Vi har haft ett team här som har ordnat med aktiviteter för barnen. Men jag har haft ansvar för "mina" barn. Teamet hade ordnat allt mycket trevligt och bra men det blev lite stressigt att hinna mellan de olika aktiviteterna med en flicka i rullstol och 4 andra som försvinner på alla möjliga håll och kanter.

Här sjunger Jhulisha och Marcia

Den här helgen har vi också haft resten av Tiorna på deras retiro/retreat. Vi hade samma program som förra helgen men den här helgen var det mycket kallare. På fredagskvällen gick dessutom strömmen så vi hade det riktigt mörkt. Som tur var finns där en öppen spis som gav värme och ljus.

På kvällen lekte de en lek där man skulle knyta handuken om halsen och klappa två gånger innan man skickar den vidare. Det cirkulerade två handdukar och det gällde att inte få båda samtidigt. Vad vi skrattade!

Vi hjälptes åt med att laga maten. Kvinnorna äter mycket - så det behövdes en hel del.

En god måltid innehåller majs, potatis, ris, sås och grllat kött.

Det är så mycket skratt och glada miner när man är tillsammans med Tiorna. De tycker att det är roligt när jag berättar om Sverige. Här provar de kläderna från Cilla. Alla blev så glada för de fina kläderna. De hälsar och tackar!

De här bullarna är mkt goda med vaniljkräm inuti. De kostar bara 3 kr st. På eftermiddagen när vi går hem doftar det nybakt från bagerierna Då är det väldigt lätt att gå in och köpa varsin.

Nästa blogg kommer om två veckor.
Många hälsningar från Ingegerd och Pehr