Fler svenskar i Shell

Veckan började med födelsedagsfirande. Jennifer och Yulisha firades med en stor tårta. Efter att vi sjungit för dem hör det till att doppa deras huvuden i den fina tårtan.

Nu har Kerstin kommit till Shell. Vi bjöd hem henne till oss i tisdags. Det var roligt att prata svenska och förstå precis allt. Visserligen pratar och förstår vi både engelska och spanska men modersmålet har sina fördelar. Kerstin kom hit till Ecuador första gången 1971 så hon hade många upplevelser att berätta för oss. Hon kommer att vara här i drygt 3 månader så vi kan träffas många gånger.

Vi håller på att förberda oss för mera besök: den 2 oktober kommer Johanna och Robert till oss. Det ska bli så roligt att få visa dem vår del av Ecuador. Vi hoppas att de ska få en härlig vecka hos oss. De ska också åka ut till Galapagosöarna för att se en annan speciell del av Ecuador.

Vi har fortfarande lite problem med utslag som kliar på barnen. Vår läkare har rekommenderat bad med lite klor i, för det ska tydligen torka ut dessa utslag. Eftersom solen sken så härligt i går tog vi fram bassängen och fyllde den med kallt vatten. De minsta barnen fick bada först med hjälp av de stora flickorna. De är alltid så hjälpsamma, jag är imponerad av deras villighet. Även om solen sken var vattnet lite för kallt för några av barnen och de kunde inte alls njuta, medan de flesta roade sig hejvilt. Här är Nathanael och Josue.

Patti Sue har köpt den här bassängen i Quito och den rymmer ganska många barn. Efter de minsta barnen var det pojkarnas tur och sedan när det var dags för flickorna kom regnet. Då blev det kallt tyckte i alla fall Grace. Hon står och tittar vädjande på oss i bassängens vänstra hörn.

Pojkarna trängs i fönstret för att se på när flickorna badar.

Här står vi efter att ha badat färdigt alla barnen. Då var vi lika blöta av regnet som barnen blev av badet. Det är jag, Mary Jane och Kerstin.

Idag efter gudstjänsten åt vi lunch tillsammans med Kerstin, Florence som är sjuksköterska och kommer från Australien, Fred som är MAF-pilot och hans fru Desi som har musik på vår skola. Fred är född och uppväxt här i Ecuador och Desi kommer från staterna. Det är alltid intressant och spännande att få träffa och lära känna nya människor.

Vi går oftast till den kyrkan som ligger strax bredvid gästhemmet på stora genomfartsleden, Iglesia del Luz. Idag var det en grupp barn som spelade upp en liten pjäs om att dela med sig. Kyrkan är för det mesta helt fullsatt och det är alltid många barn med som går till söndagsskolan. Gudstjänsten börjar med att vi sjunger både psalmer och lovsånger. Som tur är visar de texterna till de flesta sångerna så att man kan sjunga med. I dag sjöng vi bla "Halleluja, din är äran, Halleluja Amen" och då kändes det nästan som hemma i Rosengårdskyrkan.

Vi har fortfarande mycket sol och värme. Fast jag vet att det inte blir några större ändringar i vädret väntar jag ändå på att det ska bli höst. Vissa dagar har det varit riktigt tungt att gå till vårt kära lunch-ställe för det starka solskenet.
Jag har provat att så några bönor i rabatten vid vårt hus. Det tog bara några dagar så stck det upp en stjälk och nu efter två veckor är plantorna så här höga! Jag har också fått lära mig att man kan sätta ner nästan vilken kvist som helst så slår den rot. Så nu har jag en liten odling av hibiskus som jag följer med stort intresse. Här ser du mina bönor:

Här kommer det några bilder på Edison som jag skrev om i förra veckan. Han är en snäll och hjälpsam pojke, men han blir ofta missförstådd eftersom nästan ingen här kan teckenspråket.

När Pehr var klar med dörrarna sågade han och jag till en hel spann med klossar av olika storlekar av resterna. Jag och barnen har sedan slipat kanterna och nu har de dem och bygger med. De tilltalar även de stora flickorna. Här har Jennifer byggt ett högt torn.

Som ni säkert förstår har vi det bra här i Shell. Det är varmt och skönt, vi har goda vänner och god mat finns det också. Visst saknar vi er därhemma - det känns lite långt borta ibland. Som tur är skickar Karl och Li bilder på Frans varje vecka så att vi kan följa hans utveckling. Han är en riktig guldklimp och vi längtar efter att få hålla honom igen.

Men vi behövs här just nu och det känns bra. Många kramar från oss. Ingegerd och Pehr

Skolstart

Vi har goda nyheter: Det har ordnat sig med klinkern - vi är så glada för det. Det fanns ett parti av den rätta sorten i Quito. Nu verkar det som om vi kan hålla tidsplanen och kunna flytta in i det nya huset i mitten av oktober. Men - mycket kan hända och planerna kan ändras än en gång.

Idag, söndag är det ju val därhemma och hade vi varit hemma hade vi båda arbetat som rösträknare. Nu har vi fått följa valräkningen på nätet och visst blir man förvånad över resultatet.

Idag tog vi en tur till Baños, en stad som ligger ca 1 timme bort med buss. Dit går det många olika bussar som man kan välja på och det kostar bara 2 dollar. Billigt!
I Baños är det mycket turister, både utländska och inhemska. Staden ligger fantastiskt vackert mellan bergen och så finns där flera vattenfall som kastar sig utför branterna.
Vi åt empanadas på vårt favoritställe, de kostar 50 cent st. Maten är billig och god konstaterade vi än en gång.

Häromdagen var Pehr och Greg i el-affären och fick träffa den här vackra fågeln. Det är en Tucan och den bor på gården utanför affären i ett träd berättade affärsinnehavarna. Den brukar komma in då och då och hälsa på. Pehr fick hålla den på armen och den poserade villigt.
Greg är här i två månader och hjälper till på bygget. Han har sågat och slipat allt virke till golvet på tredje våningen. Det är fantastiskt med alla villiga hjälpare som kommer när det behövs.

Nu har skolan kommit igång. Vi hade en högtidlig start med besök av en skolinspektör som höll tal och önskade alla barnen välkomna till ett nytt skolår.

Här sitter barnen och lyssnar på honom.

Här är bilder på barnen i den lilla gruppen som jag hjälper till med. Det här är Nathanael som försöker hålla ballongen i luften när han ligger på golvet.

Det här är Jonathan. Han är fullt nöjd om han har en såg och en hammare i handen. Han har inte börjat prata ännu, fast han är 3 år. Han var så tunn och vägde inte mycket när han kom till barnhemmet. Nu när han får mat och kärlek har han ökat i vikt och utvecklas snabbt.

Norma ritar ögon på ballongerna



Geovanny tränar sin finmotorik. Han brukar inte kunna koncentrera sig längre stunder men den här aktiviteten fångade hans uppmärksamhet.



Sarita

Det var allt för den här gången. Vi hoppas allt är väl med er därhemma.

Många hälsningar från oss - Ingegerd och Pehr

Ingen klinker

Söndag igen - är det bara här som veckorna går snabbt?
Vi har haft ännu en intensiv vecka. Men idag (söndag) sitter vi och vilar oss och njuter av sol och värme.

Planerna för flytten har fått ändrats. Vi kommer att starta skolan i morgon (måndag) i de gamla lokalerna för det går inte att flytta upp till nybygget ännu på ett tag.
Vi har inte fått klinkerplattorna till andra våningen och det är där skolsalarna finns. Och om vi inte kan ha tillgång till salarna är det ingen idé att flytta alla barnen och alla saker.
Ni får gärna be att det ordnar sig med klinkern för just nu ser det mörkt ut. Ingen har den sorten som vi ska ha och det är svårt att byta eftersom flera rader redan är satta.

I går (lördag) hade vi en arbetsdag då alla som ville och kunde fick komma och hjälpa till. Det kom alldeles lagom många för de uppgifter som vi hade. Pehr fick hjälp av 2 elektriker som arbetar på sjukhuset vanligtvis och de hann dra många kablar så han var jättenöjd.

Flera av Tiorna som var lediga kom också och hjälpte till. De putsade fönster och städade. De är alla så trevliga och glada.

På bilden ser du männen som gjort alla ytterdörrarna. De har nu satt in dem så att det går att låsa huset. Det känns skönt.

Här kommer det några bilder på de duktiga murarna Luis och Luis. Jag försöker så gott det går att prata på spanska med dem. Men ibland blir det fel. När Luis (i blått) berättade om sin kompis som lovat honom ett jobb som aldrig blev av, fick jag det till att det var hans flickvän "companera" hade svikit honom och jag sa att han nog skulle träffa en ny snart.... Lite fel förstod jag, när han tittade på mig och sa att han var redan gift....

De här två unga killarna arbetar också på bygget. De andra arbetarna kallar dem mest för pojken eller barnet för att retas. Miguel (i kepsen) är snart 16 år och han är redan gift och har en liten bebis. De är inte helt ovanligt här, men känns lite märkligt för oss.

På väg till både barnhemmet och nybygget går vi förbi sjukhuset. Det ser ut så här. Det var ju svenska SIDA som bidrog med pengar när det byggdes. Det känns bra! Snart kommer Kerstin som är pensionerad sjuksköterska från Hestra hit som volontär på sjukhuset. Det ska bli roligt att träffa henne.

Just nu håller man på och gräver upp nästan alla gator här i Shell. De lägger nya rör för dagvattnet och det är helt hopplöst att komma fram med bil. Det är ett stort jobb och många arbetare är engagerade.

I det här huset bor Klaus som visade upp anakondan för oss. Det är stor skillnad på bostads standarden kan man väl lugnt påstå.

Här ser du Rosa - hon och de andra barnen har också hjälpt till med förberedelserna för skolstarten. De slipade och målade stolarna som de ska sitta på.

Jag ska hjälpa en ecuadoriansk lärare med de minsta barnen som ska gå i "skolan" några timmar varje dag. Här sitter de i soffan och sjunger om en fågel - pajarito. Från vänster sitter Jhoselyn, Nyeli, Nathanael, Alejandro, Jhosue, Jonathan och Sarita.
På golvet Rosita och Amanda. Visst är de söta. Nathanel och Jhosue är egentligen trillingar och när deras mamma dog kunde mormor bara ta hand om en av dem. Därför är de två här. De är väldigt lika varandra så jag har svårt att skilja dem åt.

En av pojkarna här på barnhemmet heter Edison och han är döv. Han finns med på listan för adoptioner. Patti Sue frågade mig om jag visste någon familj i Sverige som skulle vilja adoptera honom. Hon vet att vi har goda möjligheter i Sverige att ta hand om och ge utbildning för just döva barn. Jag lovade ta med Edison och hans behov av en kärleksfull familj i vår blogg.

Det var allt för den här gången.
Många varma hälsningar från Ingan och Pedro

En hektisk vecka

Det har verkligen varit en hektisk vecka. Både Pehr och jag har arbetet på nybygget från 7.30 -18.00 för nu närmar sig inflyttningen. Men det är fortfarande mycket kvar att göra. Alla som kan har kommit upp och hjälpt till. Men allt tar sådan tid. Jag och Tandy har klistrat på lister och ett rum tog oss en hel dag. Här håller vi på i köket.

Pehr har börjat med rördragning för el på andra våningen. Det är där klassrummen ska vara. Idag (söndag) är lärarna och några volontärer där och målar dem för snart måste skolan starta. De flesta skolor i Ecuador startar nästa vecka så det behöver vi också göra. På måndag och tisdag ska alla som ska arbeta med undervisning träffas och planera. Lärarna är ungdomar 20-25 år som är volontärer precis som Pehr och jag. De kommer från olika delar av USA och verkar jättetrevliga.

Igår (lördag) började dagen med solsken och härligt väder. Det passade oss bra för vi skulle lägga ett tak på en utbyggnad utanför köket. De hann precis svetsa fast de sista balkarna och lägga på två plåtskivor när det plötsligt började åska och regna. Sedan kom det en häftig stormvind och bara blåste runt allt, både ute och inne. De innerdörrar som inte var fastsatta föll omkull och takplåtarna lyfte och flög bort. Det kändes helt overkligt när allt bara flög omkring.Ett under att ingen av oss som arbetade blev skadade. Här vid förrådet stod det fina glasrutor som skulle sättas in på andra våningen. De blev bara till glassplitter.

Den lilla bäcken som rinner genom tomten fylldes med så mycket vatten att det strömmade över broarna och svepte med allt i sin väg. De sista veckorna har det knappt regnat alls så det blev en enorm skillnad.

Det gick som tur över och solen kom tillbaka. Några av Tiorna som också hjälpte till hittade stora myror när de gick och röjde bland buskarna. De här myrorna är jättegoda om man friterar dem, därför tog en av dem med dem hem. Jag har inte provat ännu...

Pehr och jag går nästan varje dag till Alexanders och äter lunch. Där står inte myror på menyn som tur är. Hela familjen är involverad i arbetet på restaurangen och affären. Barnen hjälper till att servera och duka av. Dock inte yngste sonen som heter Benjamin. Visserligen kan han hjälpa till genom att underhålla matgästerna. Den här dagen var han Stålmannen och visade hur han gör när han ska flyga.



På bilden nedan ser du Claus. Han är en Cofan. Det är en av indianstammarna som finns här. Det finns bara ca 600 cofanes. Han kom förbi vårt hus och berättade om sin bror som har opererats i Quito. Han hade blivit sårad i djungeln och behövde mycket vård. Riktigt hur det gått till förstod vi inte. Men han hade med sig ett huvud av en anakondaoch visade oss. Den hade vänner till honom fångat och avlivat för att han skulle få tillgång till delar av inälvorna som han sedan gjort medicin av. Han visade oss en flaska med gult innehåll. Den medicinen var bra för artros och flera andra tillstånd som vi inte heller förstod. Men nu skulle han till sin bror och ge honom den. Anakondan hade varit 10 meter lång. Imponerande eller hur?

På vägen hem igår(lördag) mötte vi en hel hop nya rekryter. De gick i fin takt på väg till badet i floden. Jag tyckte lite synd om dem att de skulle bada i vattnet som alltid blir alldeles brunt när det har regnat. Men de såg glada ut. Det finns en militäranläggning här i Shell och vad vi förstår är det ett ganska eftertraktat jobb att få bli soldat. Det är dessutom relativt bra betalt.

I eftermiddag har jag varit med Jennifer och Yhulisa som går på folkdans. Där får de lära sig typiska danser från olika delar av landet. De var jätteduktiga. Tyvärr glömde jag kameran. Men det kommer fler tillfällen då jag kan fota dansen. Kanske kan jag till och med klara av att få in en video. Om vi hjälps åt ska vi nog klara det.

Ikväll ska vi gå till en nyöppnad italiensk pizzeria. Det ska bli gott hoppas vi. Eftersom vi städat hela huset vill vi inte "förstöra" det skinande köket med matlagning...

Många hälsningar till er alla som läser vår blogg.
Lägg gärna in er som följare - det hade vi uppskattat.

Ingan och Pedro