Fler svenskar i Shell

Veckan började med födelsedagsfirande. Jennifer och Yulisha firades med en stor tårta. Efter att vi sjungit för dem hör det till att doppa deras huvuden i den fina tårtan.

Nu har Kerstin kommit till Shell. Vi bjöd hem henne till oss i tisdags. Det var roligt att prata svenska och förstå precis allt. Visserligen pratar och förstår vi både engelska och spanska men modersmålet har sina fördelar. Kerstin kom hit till Ecuador första gången 1971 så hon hade många upplevelser att berätta för oss. Hon kommer att vara här i drygt 3 månader så vi kan träffas många gånger.

Vi håller på att förberda oss för mera besök: den 2 oktober kommer Johanna och Robert till oss. Det ska bli så roligt att få visa dem vår del av Ecuador. Vi hoppas att de ska få en härlig vecka hos oss. De ska också åka ut till Galapagosöarna för att se en annan speciell del av Ecuador.

Vi har fortfarande lite problem med utslag som kliar på barnen. Vår läkare har rekommenderat bad med lite klor i, för det ska tydligen torka ut dessa utslag. Eftersom solen sken så härligt i går tog vi fram bassängen och fyllde den med kallt vatten. De minsta barnen fick bada först med hjälp av de stora flickorna. De är alltid så hjälpsamma, jag är imponerad av deras villighet. Även om solen sken var vattnet lite för kallt för några av barnen och de kunde inte alls njuta, medan de flesta roade sig hejvilt. Här är Nathanael och Josue.

Patti Sue har köpt den här bassängen i Quito och den rymmer ganska många barn. Efter de minsta barnen var det pojkarnas tur och sedan när det var dags för flickorna kom regnet. Då blev det kallt tyckte i alla fall Grace. Hon står och tittar vädjande på oss i bassängens vänstra hörn.

Pojkarna trängs i fönstret för att se på när flickorna badar.

Här står vi efter att ha badat färdigt alla barnen. Då var vi lika blöta av regnet som barnen blev av badet. Det är jag, Mary Jane och Kerstin.

Idag efter gudstjänsten åt vi lunch tillsammans med Kerstin, Florence som är sjuksköterska och kommer från Australien, Fred som är MAF-pilot och hans fru Desi som har musik på vår skola. Fred är född och uppväxt här i Ecuador och Desi kommer från staterna. Det är alltid intressant och spännande att få träffa och lära känna nya människor.

Vi går oftast till den kyrkan som ligger strax bredvid gästhemmet på stora genomfartsleden, Iglesia del Luz. Idag var det en grupp barn som spelade upp en liten pjäs om att dela med sig. Kyrkan är för det mesta helt fullsatt och det är alltid många barn med som går till söndagsskolan. Gudstjänsten börjar med att vi sjunger både psalmer och lovsånger. Som tur är visar de texterna till de flesta sångerna så att man kan sjunga med. I dag sjöng vi bla "Halleluja, din är äran, Halleluja Amen" och då kändes det nästan som hemma i Rosengårdskyrkan.

Vi har fortfarande mycket sol och värme. Fast jag vet att det inte blir några större ändringar i vädret väntar jag ändå på att det ska bli höst. Vissa dagar har det varit riktigt tungt att gå till vårt kära lunch-ställe för det starka solskenet.
Jag har provat att så några bönor i rabatten vid vårt hus. Det tog bara några dagar så stck det upp en stjälk och nu efter två veckor är plantorna så här höga! Jag har också fått lära mig att man kan sätta ner nästan vilken kvist som helst så slår den rot. Så nu har jag en liten odling av hibiskus som jag följer med stort intresse. Här ser du mina bönor:

Här kommer det några bilder på Edison som jag skrev om i förra veckan. Han är en snäll och hjälpsam pojke, men han blir ofta missförstådd eftersom nästan ingen här kan teckenspråket.

När Pehr var klar med dörrarna sågade han och jag till en hel spann med klossar av olika storlekar av resterna. Jag och barnen har sedan slipat kanterna och nu har de dem och bygger med. De tilltalar även de stora flickorna. Här har Jennifer byggt ett högt torn.

Som ni säkert förstår har vi det bra här i Shell. Det är varmt och skönt, vi har goda vänner och god mat finns det också. Visst saknar vi er därhemma - det känns lite långt borta ibland. Som tur är skickar Karl och Li bilder på Frans varje vecka så att vi kan följa hans utveckling. Han är en riktig guldklimp och vi längtar efter att få hålla honom igen.

Men vi behövs här just nu och det känns bra. Många kramar från oss. Ingegerd och Pehr