Cykel och springbana

Den här veckan har jag tillbringat i sängen. Det var väl egentligen inte så konstigt med tanke på att nästan alla barnen har varit sjuka i omgångar och att jag är så nära och har så mycket kontakt med dem. Ont i huvudet, förkyld och hög feber. Men nu verkar det som om det vänt, jag är uppe på benen igen. Skönt, för det är så väldigt tråkigt att vara sjuk.

Pehr har klarat sig bra. Han har haft fullt upp med att köra och handla och förbereda för vårt nya projekt - skolbyggnaden. Här händer det dessutom hela tiden saker som måste åtgärdas och fixas. Som igår när kommunen stängde av vattnet, då gäller det att få igång pumpen till vattenreservoaren som finns under tvättavdelningen. Den rymmer 16 m3 så den räcker i några dagar i alla fall.

Våra arbetare har jobbat hårt hela veckan med att göra en cykel och springbana i backen ovanför barnhemmet. Vi har lagt den i slingor upp och ner för att få den så lång som möjligt. Där ska barnen kunna springa och cykla så många varv de bara orkar.

Först fick hela området rensas från sly och buskar med machetes. Sedan högg de upp grästorvorna på hela sträckan och placerade ut stenar längs kanterna. Det har gått åt många lass stenar.

Nu ska hela sträckan fyllas med en särskild sort sand som man använder här. Den bildar en jämn och fast yta, och som ett extra plus gillar inte ormar att vistas på den ytan. Det blir många, många lass att köra med skottkärra.

Vi har ett nytt team på besök. Det är 30 personer från en kyrka i North Dakota. Det är både unga studenter och pensionärer med, en härlig blandning. De ska hjälpa till med bygget, köra sand och grus till cykelbanan och leka med barnen. Idag (söndag) har vi firat gudstjänst tillsammans med barnen och teamet.

Här sitter Geovanny, han vill helst inte sitta stilla längre stunder, han har vad vi brukar kalla "myror i byxorna". Men sedan vi flyttade upp barnhemmet och vi fick så mycket större ytor för barnen att röra sig på har han förändrats ganska mycket. Jag tror det beror på att han numera får utlopp för sitt rörelsebehov. Jag har fixat ett klätterträd till honom som han älskar.

Det här är Daniela, en ny flicka. Hon är 12 år gammal och kom till oss i förra veckan. Jag vet bara att hon är väldigt rädd för sin styvpappa, och därför inte vågade bo kvar hemma. Hon ser så glad ut när hon sjunger tillsammans med Allison, en av våra volontärer. De sjunger en sång som handlar om att vi alla behöver någon att luta sig mot ibland. "Everybody need somebody to lean on"

Efter gudstjänsten åt vi lunch tillsammans, det blev korv och bröd och underbart god melon. Populärt både bland barn och vuxna.

Till sist kommer det en stämningsbild tagen utanför vårt hus. Det är El Altar som för ovanlighets skull kunde ses vid solnedgången. Det var så andlöst vackert med snön som gnistrade och himlen i underbara färger bakom.

Många glada och "friska" hälsningar från
Ingegerd och Pehr