Vi har varit i den lite större staden Puyo idag. Den ligger bara 15 min bort med buss. Dit går det många bussar varje dag. Man bara ställer sig på gatan och vinkar så stannar de. MEN man måste hoppa på snabbt för de kör direkt. När du ska gå av säger du bara"Gracias" så stannar de.
Det kostar bara 2 kr att åka. Det kan väl kallas service!
Grannarna på andra sidan gatan kom ut när vi väntade på bussen och presenterade sig. De kommer från staterna och har bott här i 25 år. Rick arbetar som pilot, mekaniker och pastor. Sharon har en förskoleklass på skolan för missionärsbarn och några av barnhemmets förskolebarn går också där.
Det visade sig att han skulle till tandläkaren i Puyo så vi fick åka med. De är mycket trevliga.
Deras son bor ockå här och han har en stor frontlastare (VOLVO BM). Den ska vi låna när vi ska fylla igen stora gropar och jämna till utanför nya huset. Perfekt. Det sparar många ryggar och armar.
Pehr håller på att böja och kapa armeringsjärn. Sedan svetsar han ihop två o två. Han ska göra 88 st. Dessa svetsas sedan på L-balkar som i sin tur gjutes in i hålen för fönsterna. Detta för att ha något att fästa fönsternas aluminiumramar på.
Istället för lim på händerna har han nu prickar efter svetsloppor. Vet inte hur det går till...
Nu kommer det tre bilder på Rosa och Esteban. De har stulit mitt hjärta! Det behövs så lite för att glädja dem. Titta när de leker med de här björnarna!
Rosa har fått nya skenor till sina ben så nu ska vi börja träna henne så att hon kan gå med lite stöd. Hon har bara en fot.
Vi bjöd alla volontärer hem till oss i onsdags kväll. Jag lagade kalops och till efterätt parfait på mora, ett slags björnbär. Till vegetarianerna hade jag gjort potatissoppa. Det smakade bra tyckte de och vill gärna komma och äta igen.
Innan alla gick hem skulle vi ta en gruppbild - självutlösaren var på och då precis gick strömmen. Jubel utbröt!
Här har strömmen gått!
Här är vi lite mera förberedda.
Vi har mycket trevligt ihop och jobbar bra tillsammans. Jag tycker mycket om att arbeta med yngre förmågor. Det brukar vara inspirerande.
Jag tänkte visa lite hur Shell ser ut. Första ggn vi kom hit fick jag lite intrycket av en Vilda Västern stad. Den stora vägen som går genom Shell till Puyo är mkt trafikerad.
På ena sidan ligger en militärbas och flygfältet. På andra sidan ligger samhället. Det rinner två floder genom samhället. Den ena precis bakom vårt hus och barnen brukar försöka fånga fisk i den.
Den andra floden ska ha renare vatten och den måste man köra över för att komma till nya byggnaden. Där finns det ett badställe dit massor av folk går på helgerna.
För att komma till nybygget måste man köra över en mkt smal bro. Större bilar och lastbilar får köra över på det här vadstället:
Vissa av gatorna är fina med planteringar och formklippta Benjaminfikusar som den här:
På ena sidan ligger en militärbas och flygfältet. På andra sidan ligger samhället. Det rinner två floder genom samhället. Den ena precis bakom vårt hus och barnen brukar försöka fånga fisk i den.
Den andra floden ska ha renare vatten och den måste man köra över för att komma till nya byggnaden. Där finns det ett badställe dit massor av folk går på helgerna.
För att komma till nybygget måste man köra över en mkt smal bro. Större bilar och lastbilar får köra över på det här vadstället:
Vissa av gatorna är fina med planteringar och formklippta Benjaminfikusar som den här:
Andra gator ser hemska ut och är också hemska att åka på. Stora stenar ligger både här och där. Men det är inte alls konstigt med tanke på den stora mängd nederbörd som kommer här.
Shell har sitt namn efter oljebolaget som kom hit för att leta efter olja på 30-talet. Då byggde de också den stora vägen hit från Baños. Innan dess fanns det bara stigar att gå på. På den tiden fanns det inte heller många hus eller invånare här. De byggde också flygfältet här i Shell och flera mindre flygfält ute i djungeln vilka fortfarande används och är de bästa i denna delen av Amazonas.
Efter några år avslutade de letandet. På senare tid har man dock hittat olja i området och nu arbetar många inom oljebranchen.
Shell har sitt namn efter oljebolaget som kom hit för att leta efter olja på 30-talet. Då byggde de också den stora vägen hit från Baños. Innan dess fanns det bara stigar att gå på. På den tiden fanns det inte heller många hus eller invånare här. De byggde också flygfältet här i Shell och flera mindre flygfält ute i djungeln vilka fortfarande används och är de bästa i denna delen av Amazonas.
Efter några år avslutade de letandet. På senare tid har man dock hittat olja i området och nu arbetar många inom oljebranchen.
Men det är någon speciell charm och atmosfär här i Shell, det säger alla. Många kommer tillbaka hit gång efter gång. Det förstår jag verkligen. Människorna är vänliga och hjälpsamma, alla hälsar när man möts. Många försörjer sig på att sälja frukt, grönsaker och bär. Den här kvinnan kom med en vagn jordgubbar en dag. Jag kulle kunna handla av alla bara för att de är så trevliga och har så lite och jag så mycket.
Tempot är vilsamt. Man orkar inte hålla så högt tempo för värmen. (Fast trafiken har ett hetsigt tempo.) Det är så vackert med blommor, buskar och träd av alla slag.
Imorgon (söndag) ska jag arbeta på barnhemmet. En av Tiorna ska vara ledig och då ska jag hjälpa till. Det ska väl gå bra.
Vi "hörs" igen om en vecka.
Ingan y Pedro
Imorgon (söndag) ska jag arbeta på barnhemmet. En av Tiorna ska vara ledig och då ska jag hjälpa till. Det ska väl gå bra.
Vi "hörs" igen om en vecka.
Ingan y Pedro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar