Äntligen

Nu har vi börjat flytten!
I torsdags började vi med att flytta de 10 minsta barnen upp till nya "Casa de Fe". Alla saker, böcker och möbler saneras för att om möjligt slippa extra invånare som kackerlackor och andra otrevliga kryp. Som ni ser hänger det grytor i köket och snart är vi i fullgång här i ett mycket större och finare kök.

Här ligger lilla Susanna, hon är en liten söt kinesflicka som blev lämnades till barnhemmet när hon bara var någon månad. Hon blev det första barnet som flyttade in.

Pehr körde trucken fram och tillbaka hela dagen. Dagen innan, på onsdagen blev det lite panik. Då upptäckte Greg en oljeläcka och lät den stå för att Pehr skulle titta på den. Men på vägen upp till nybygget tappade han (Greg) nycklarna. Han hade ett hål i fickan. Det visade sig att vi inte hade några extranycklar. Då blev det lite oroligt för trucken skulle användas till att flytta alla tunga möbler och lådor. Pehr lyckades i alla fall få bukt med oljeläckaget och efter mycket jobb få loss tändningslåset och iväg till en "låssmed" som gjorde en fungerande nyckel utan att förstöra låset. !PUH! Nu har vi gjort två reservnycklar. Läckan var också lätt att fixa när väl all olja torkat så man kunde se att det inte var någon motorpackning eller hål i oljetråget etc... Det var oljefiltrets packning som inte höll tätt. Lätt fixat när vi VÄL hittat en verkstad som hade ett nytt oljefilter till denna motor här ute.

Det här är de minsta barnens rum. Här står Axel och räknar hur många som ska sova här inne.

Under veckan har vi haft besök av min kollega Anna med familj. Det var fantastiskt roligt att ha dem här. Känslan att någon åker hela vägen hit för att besöka oss är härlig. De hade också väskorna fulla med saker till barnen, pepparkakor, knäckebröd, dumlegodis och mycket mer till oss. Det kändes som en tidig julafton.
Tack alla ni som skickade med dem böcker, duplo och tyger.
Anna och Elsa hjälpte till med min klass när jag hade engelska och då hjälpte Karl mig.

Elsa och Nyeli tränar stor och liten genom att klistra på solstrålar av olika längd. Nyeli blev mycket förtjust i Elsa.

En eftermiddag besökte vi en djurpark som ligger på militärområdet här i Shell. Det regnade men vi var tappra och kom efter en blöt promenad fram till djuren. Det visade sig att flera apor sprang lösa omkring på området. Ormen som Karl håller ,i hade dock en egen bur, tack och lov.

Den här söta apan var helt övertygad om att jag hade något gott i mitt hår.

Det här huset har militärerna byggt åt nuvarande presidenten, Rafael Correa. Det ligger alldeles underbart vackert vid kanten av floden Pastaza. Våra "livvakter" lyckades hitta ett öppet fönster och lät oss komma in i huset. Det var jättefint med vackra trämöbler som soldaterna tillverkat för hand. Presidenten har bott här 2 ggr under sina besök i provinsen.

Här sitter Lars tillsammans med föreståndaren för djurparken och de två militärpoliserna som "vaktade" oss under hela rundturen.

Den här veckan har vi också haft Mats Gunnarsson och hans resenärer från Focus resor i Shell. De har besökt barnhemmet, sjukhuset och radiostationen. Med hjälp av MAF har de också flugit ut till en djungelby vilket de uppskattade mycket.
Det var spännande att se om vi skulle känna igen någon i gruppen och det fanns ett bekant ansikte även om vi inte känner varandra. Det var Rolf Lideberg och hans fru från Liatorp. (Han har en bror i Helsingborg)

Veckans tema för morgonsamlingarna och bibelklasserna var samarbete. Här tränar barnen på det genom att försöka lösa en knut. Alla som varit scouter känner säkert igen övningen.

Nu ser vi fram mot en ny intensiv vecka då vi pö om pö ska flytta in både barn och saker till deras nya fina hem.
Många glada hälsningar från Ingegerd och Pehr

Inte klart.....

Nej - det blev inte flytt nu heller för trappan upp till andra våningen är inte klar. Men annars är det mesta klart. Det finns många små detaljer kvar men det går att fixa efterhand. Vi jobbade på lördagen med trappan, listerna och målning av toaletterna.

Freddy, vår "maestro" är skadad i axeln och måste vila. Han är ung, 22 år men en mycket duktig byggmästare. Ta gärna med honom i era förböner för han behövs verkligen här och nu.

Utomhus behövs det planas och fixas så barnen kan leka där. Vi ska ha ett staket runt de små barnens lekplats så att de inte ramlar i bäcken eller springer bort.

Här kommer det en bild på Mami Inez som har hand om Tiorna och är den stora tryggheten för barnen på barnhemmet. Hon är en lugn och mycket vänlig person som har förmågan att sprida sitt lugn till alla i hennes närhet. Hon håller sitt nyfödda barnbarnsbarn på armen.

Hon berättade för mig att hon gifte sig redan som 14-åring och fick sitt första barn när hon var 15 år. Hennes man var 7 år äldre. För att gifta sig så tidigt måste man ha tillåtelse av en särskild myndighet här. Hon berättade att när hennes man kom hem från jobbet tog hon honom i handen och ville att de skulle gå till lekplatsen för att leka,"-Jag var ju bara barn och förstod inte bättre". Sedan har hon fått 7 barn och alla barnen har arbete och är lika trevliga och ansvarstagande som sin mamma.

Det här är Betto, en av Inez barn. Han är vår spansklärare det här året. På bilden står han tillsammans med barnen i den äldsta klassen. Barnen tycker mycket om honom och han är en god förebild för inte minst pojkarna. De behöver se och träffa en man som han.

Flera av barnen har pappor som sitter i fängelse, oftast för att de förgripit sig på barnen i familjen. Så är det för de här två flickorna som jag står med. De kom till barnhemmet i somras och jag undervisar dem i engelska för nybörjare.

Maria som står till höger är en i en syskonskara på 11. När hennes pappa dömdes till fängelse kunde hennes mamma inte försörja familjen ensam så syskon splittrades upp och kom till olika släktingar. Maria och hennes bror Jimmy Wilson var mycket blyga och försiktiga när de kom hit, men nu är de trygga och glada.
Gabriela, till vänster är 11 år och en mycket känslig och ansvarstagande flicka. Hon har 3 bröder som också är här. Hon försöker ha lite koll på dem, men det är inte det lättaste. De är ganska vilda men härliga.

Idag (söndag) har vi varit i Ambato, en större stad 2 timmar bort och handlat. Vi behövde bl.a. duschdraperier till toaletterna, avfallshinkar och sprayflaskor till lusmedlet. Vi ska ha en grundlig rengöring av barnen innan de flyttar. Alla pojkarna ska snaggas och flickorna avlusas.
Alla gamla och slitna kläder ska slängas. Vi har fått en donation av skoluniformer och nya vardagskläder som väntar på barnen. Alla slitna madrasser slängs och sängarna slipas och målas i fina färger. Det finns också nya madrasser och sängkläder och kuddar (som jag köpte på IKEA när vi var hemma i augusti) som barnen ska få sova i/på.

På det stora köpcentret var det redan julstämning med plastgranar och jultomtar. Det kanske redan är framme i affärerna hemma också? Visst känns det tidigt....

Till sist en bild på Pehr utanför vårt hus. Jag har min odling utanför dörren för att inte glömma vattna dem. Vi har haft varma, soliga dagar hela veckan så de torkar snabbt ut.

Många hälsningar till er alla från
Ingegerd och Pehr

Snart flytt?

Vi har fått skjuta upp alla flyttplaner så många gånger att jag knappt vågar tro att vi ska kunna flytta nästa helg. Men så ser planerna i alla fall ut nu.

Vi har haft en lugn och skön helg då vi bara har vilat och njutit av livet här i Shell.
För mig betyder det att jag har påtat i trädgården. Jag har beskurit en Hibiskus och alla grenarna har jag planerat i en kruka. Krukorna till mina odlingar köper jag hos vår lokale plasthandlare. Han ser så glad ut varje gång jag går förbi eller tittar in. Undrar varför...?

Allt jag planterar ska jag flytta med upp till vårt nya barnhem. Jag hoppas att barnen ska tycka om att påta i jorden tillsammans med mig.
Funderar också mycket över att starta en kompost eftersom det blir mycket organiskt avfall här.
Jag vet inte om det finns några regler för sådant här men det ska väl gå att få reda på.
För Pehr har en lugn helg inneburit vila och ryggläge. Han känner sig lite bättre.

Den här veckan har vi haft två team på besök.
Ett team har arbetat uppe på bygget och de har varit fantastiska. De har satt lister, målat klart och gjort två trappor till tredje våningen.
Efterhand uppkommer nya behov/ förändringar när det gäller elen och gasen. Men nu är de nog avklarade. Kanske??

Det andra teamet har hjälpt oss med att diagnostisera och utarbeta behandlingsplaner för barnen med speciella behov.
De har också gjort ett fantastiskt jobb. De var talpedagoger och sjukgymnaster och de var med på våra lektioner och tipsade oss om olika metoder och övningar. De hade också med sig material och hjälpmedel som är svårt att få tag på här i Shell.
Här ser du vår terapeut, Giovanny när han tränar Amanda på att ta några steg med hjälp av "förband" som stärker benen. (Tyvärr fick jag inte med Giovannys huvud)

Vi har haft ännu en vecka med sol och varma, varma dagar. Tia Heidi och jag tog fram badbaljorna i tisdags, för att låta de små svalka sig. De älskar att bada i det kalla vattnet. De lite större barnen kom också och ville vara med. Det slutade med att tvålen kom fram och så var dagens bad avklarat. Här står Boris och får en kall dusch, medan Ruby och Nicole tvålar in Martin.

Grace njuter i solen

I fredags gick Norma, jag och Tia Mary med vår barngrupp och besökte en statlig skola som ligger ganska nära barnhemmet. Vi tänkte att det skulle vara bra för våra barn att se lite andra barn och få leka med dem. När vi kom in i skolsalen satt alla 40 barnen i en stor ring och våra barn fick sitta i mitten. De blev alldeles förskräckta inför anblicken av alla dessa 4-5 åringar.

Först satt de bara helt stilla och tittade men efter ett tag började de sjunga med i sångerna. Det var 4 lärare som hade ansvaret för de här barnen och de gick omkring och försökte få alla barnen med i sångerna. Men 40 barn! Jag undrar hur mycket de lär sig i en så stor grupp. Men de brukade också dela upp barnen i mindre grupper berättade en av lärarna.

När det var dags att gå ut och leka var våra barn som vanligt igen! De tyckte om att leka med de andra barnen.
Flera av barnen var mycket nyfikna på Rosita och hennes rullstol. De ville gärna köra runt med henne.

När klockan var 10.30 var det dags för lunch. Barnen fick en soppa med sardiner i som de gillade men man ser att de fortfarande ser lite fundersamma ut. Här sitter Nila och Alejandro.
Föräldrarna betalar 25 $ i månaden för att barnen ska få både frukost och lunch.

Det här är en av alla de söta barnen i klassen. Hon var så intresserad av min kamera så jag fick ta en bild på henne och visa henne den.

Den här skumgummigropen var nog höjdpunkten för våra barn. De hade så roligt i den när de hoppade och kröp runt i den tillsammans med en massa bollar. Jag ska försöka köpa en sådan till våra barn.

Här säger vi adjö och så får våra barn en chokladbit och en liten leksak. Det är mycket vanligt här att dela ut karameller och godis här. De ger barnen det som belöning och som mutor - lite ovanligt för mig som svensk lärare!

Johanna och Robert hade härliga dagar på Galapagosöarna men nu är de hemma i London igen. Skönt att deras resa hem gick bra. Vi saknar er!

Vi ska snart få mera besök. Min fina och goa kollega Anna med familj ska komma och hälsa på.
De har hela sin vind full av kartonger från vårt nedpackade hem. Liksom Marie, Lena, Karl och Malin. Tack för att ni upplåter era hem och kontor!

Dessutom kommer Mats Gunnarsson med en grupp resenärer. Det var Mats och Britt Marie som tog oss med på vårt första besök på Casa de Fe.

Vi ser fram mot dessa besök med stor glädje. Om någon mer vill komma och hälsa på så går det alldeles utmärkt!

Allt för den här gången - många hälsnmingar från
Ingegerd och Pehr

Johanna och Robert på besök

Så kom de fram till slut, till Shell, Johanna och Robert efter en gungig bussresa. Vissa chaufförer kör som om de var jagade av polisen. Här står de och väntar på oss, eftersom de kom 15 min tidigare än planerat, tack vare chauffören.

Det var så roligt att träffa dem och få vara tillsammans. Första dagen var de med till barnhemmet och fick träffa alla barnen och se hur det fungerar. På eftermiddagen gick vi upp till nybygget och tittade hur arbetet går framåt.

De tyckte att det såg fantastiskt ut när de jämförde med de gamla slitna lokalerna. Jag har blivit så van vid dem att jag inte tänker så mycket på det längre, men det är verkligen slitet och har en unken lukt.

På tisdagen flög vi med ett MAF plan ut till en djungelby som heter Makuma. Det tar ca 25 min med flyg. I detta område bor det Shuarer. Hit kom det missionärer för ca 60 år sedan och de byggde en flygplats, klinik, skola och en kyrka.
Numera har samhället och invånarna hela ansvaret för skolan, kyrkan och kliniken och dessa byggnader ligger nu mitt i byn. På det gamla området där missionsstationen ligger finns det ett gästhem som vi bodde på.

Jim och Norma Hedlund heter de missionärer som bor och arbetar där. Jim och Norma har svenska anor. Norma har en svensk kusin som hon har mycket kontakt med och de har också varit i Sverige en gång. De var fantastiskt trevliga och berättade om sitt långa engagemang och arbete bland shuarerna. De har arbetat med att översätta bibeln till shuar och för några veckor sedan var den klar och då hade de en stor högtid.

Folket som bor här, har oftast ett hus i staden (som de kallar Makuma), och ett hus vid sina odlingar som ligger några km ut i djungeln. Jag fick följa med Norma på ett besök hos en familj som just fått en liten baby. Här ligger han bredvid sin mamma och på nästa bild ser du hans äldre syskon.

Norma bjöd oss på på en typisk shuarmåltid som smakade jättegott och den serverades på bananblad. Det var olika grönsaker, potatis och bananer och till det en god juice gjord på en frukt som jag tror heter guana.

Efter det fick vi en slags kötträtt som hade grillats över eld. Den var inslagen i ett stort blad som vi fick vika upp.

Men jag har glömt förrätten - det var rostade myror. De smakade lite som popcorn och var riktigt goda. Här kommer två bilder: Johanna som ser lite undrande ut och sedan myrorna i levande tillstånd.

Grannen till Jim och Norma tog oss med på en tur i djungeln. Han är mycket intresserad av växter och har en stor samling orkidéer som han visade oss. Han berättade också om alla de olika sorters växter de använder som medicin och i matlagning. Han hade med sig sin fru, en dotter och 3 barnbarn. Vi hade en underbar eftermiddag som avslutades med bad i Makumafloden.

Jag tycker alltid om att leta upp skolan på olika platser, för att se hur den ser ut. Vi hittade den uppe på en höjd. Barnen hade redan slutat för dagen, men vi pratade lite med en lärare och några av de äldre eleverna.

Vi gick också för att titta på kraftverket som ger byn sin elektricitet. Just de dagarna vi var där hade de problem med det och höll på med reparationer. På kvällen fick vi ha ljus tända men spisen gick på gas så vi kunde laga lite mat. Senare gick vi ut och njöt av en underbar stjärnhimmel. Det var fantastiskt att se alla stjärnorna och inte störas av en enda lampa.

På torsdagen startade vi vår "promenad" hem. Jhosue var vår guide. För de som bor här tar det ungefär 3 timmar att gå ut till en väg där det finns en buss som går till en stad som heter Macas.
Men för oss som är ovana vid både klimat och att gå i den här terrängen tar det minst 4 timmar. Vi började gå 6.30 och det var underbart väder, solen sken från en klarblå himmel. Stigen gick till stor del längs med floden Makuma.

Ibland var det alldeles muddigt och ibland fick vi vada över stora och små bäckar. Vi var glada för våra gummistövlar!
Hela tiden mötte vi människor som kom gående. Några var på väg till skolan och några kom med stora bördor - de hade varit i staden och handlat och fick nu bära allt hem. Vi gick förbi flera byar på vägen. Det här huset är ett typiskt shuarhus berättade vår guide.

Det här huset var fantastiskt vackert. Mannen som byggt det var inte hemma annars hade vi nog fått se det inomhus också. Det är byggt av ädelträ som termiterna inte äter på. Visst är det vackert?

När vi närmade oss platsen där bussen skulle finnas kom tre kvinnor ifatt oss. De hade startat från Makuma kl 8 och nu var kl 10. De berättade att vi var tvungna att gå en bit till för bussen kunde inte komma fram dit den brukade köra. Ett ras hade förstört en bro. Det var bara att fortsätta att gå men nu var det riktigt varmt och vi var ganska trötta. Det fanns ingen skugga längre för solen stod i zenit.
Vår guide skulle också till Macas och han ville inte missa bussen så vi sa till honom att gå i förväg. Det skulle komma en buss till, lite senare. Vi stannade vid ett vattenfall och kylde ner oss med en dusch. Där kunde vi också fylla på våra vattenflaskor som var tomma. Sedan fortsatte vi vandringen lite piggare. Till slut såg vi bussen! Underbart!

Johanna och Robert hade förberett en lektion med bilder om Sverige som de höll för de stora barnen på fredagen. De hade också med sig varsin klocka till alla flickorna. De blev så förvånade och glada för sin klocka. Nu kanske de blir lite mera motiverade att lära sig klockan.

Igår (lördag) fick Johanna och Robert följa med en grupp som skulle till Chimborazo, den högsta vulkanen här i Ecuador. Det går att köra bil upp till ca 5000 m höjd och sedan kan man gå och klättra ca 1000 meter till.
De hade tur med vädret och fick en härlig upplevelse till.

Det här blev ett långt inlägg men så har det också varit en händelserik vecka. Pehr har fortfarande ont i sin rygg så han kunde inte följa med ut i djungeln tyvärr. Men vi ber och hoppas att det snart ska gå över.

Till sist vill vi tacka alla som fortsätter att skicka pengar. Vi ser oftast inte vem som är givaren därför kan vi inte tacka er personligen. Men ni ska veta att alla pengar kommer till stor nytta här.

Om någon av er vill skriva mera personligt till oss kommer våra mailadresser här: inganplingan@live.se och pell06e@gmail.com

Många hälsningar till er all från
Ingegerd och Pehr

Undantagstillsånd

Nu har vi fått vara med om ett undantagstillstånd.

Vi blev ganska oroliga först när vi hörde talas om att det var bråk i Quito. På radion sa de att det kunde vara en kupp. Men sedan visade det sig att militären inte var inblandad utan att den stod på presidentens sida mot de protesterande poliserna. Men flygplatsen var stängd både i Quito och Guayakil och det skulle betyda att inte Johanna och Roberts flyg skulle kunna landa.

Under fredagen var alla skolor i landet stängda och de flesta bankerna dessutom. Men under lördagen var det lugnt igen och när jag skriver detta - söndag kl 14.30 sitter vår kära dotter med pojkvän på bussen och är snart framme hos oss.
De ska vara här hos oss en vecka och sedan ska de vidare till Galapagos öarna.
Det ska bli så roligt att få visa dem vår del av Ecuador. Att Johanna pratar flytande spanska gör ju att de kan få uppleva så mycket mera i mötet med folket här.

I kyrkan handlade predikan om det instabila läget i landet och alla bad mycket för sitt land och vishet och kärlek för de styrande i landet.

Det har varit en solig och varm vecka igen. Så varmt att vattnet tog slut en av dagarna. Vi fick ringa till brandkåren som kom och fyllde upp alla kar och tunnor som vi kunde hitta.
Här hjälper tiorna Heidi, Germania och Flores till med slangen.

Arbetet på bygget går framåt som tur är, för det känns som om allt håller på att gå sönder i de gamla lokalerna.
En kväll blev det översvämning. Hela innergården fylldes av en tjock illaluktande sörja. Pehr och Greg försökte med slangar och armeringsjärn att få det att fungera men nästa dag fick de komma från kommunen och gräva upp lite av gatan utanför. Det visade sig att någon av barnen spolat ner en sko.

Här ser du hur man kan göra ställningar av bambu. Här uppe går Pehr och Greg när de sätter upp lamporna på andra våningen.

Pehr har lite ont i ryggen efter att burit på klinkerplattor upp till andra våningen. Han går till en sjukgymnast här som vi hoppas ska få honom pigg igen.

Här kommer en bild till på Geovanny, ett av barnen i min lilla grupp. Han är orolig och har så svårt att sitta stilla men när han väl lugnat ner sig kan han sitta och pyssla i flera minuter - rekordet är faktiskt 30 min.

Här kommer en bild på en "Hundrafoting" som jag träffade på. Den såg verkligen ut att ha hundra fötter. Jag petade lite på den men man ska akta sig för den för den har tydligen lite gift någonstans. Men jag tycker att den är vacker.

Till sist en bild på en gammal kvinna som bär på tunga bördor - en vanlig syn här i Shell. Men vi ser aldrig någon man som bär på lika mycket.

Många hälsningar från oss

Ingegerd och Pehr