Besök i djurparken

Idag är det lördag och jag skriver vår blogg nu för i morgon kommer de att stänga av elen.

Vi har en fin djurpark här i Shell med djur från området, som sköts av militären. Jag och Megan, en av lärarna, tog barnen i hennes klass dit för att de skulle lära sig mer om dem. Allra mest intressant var ormarna. De låter besökarna få hålla den minsta boan och om man ber dem, tar de också fram en 2 meter lång boa. Först var det ingen av barnen som ville hålla eller ens känna på ormen. Men sedan bestämde sig Wilson för att prova. På bilden kan du se hur allvarlig han är. Hur ska det här gå? Men när han insåg att det inte alls var farligt blev han mycket stolt och försökte övertala de andra att prova.

Javier ser inte helt övertygad ut men han var nöjd att han vågade. Han lillasyster Anita vågade hålla den stora ormen efter ett tag.

I djurparken finns det ett antal apor som springer/hoppar/klättrar fritt omkring. Den här har sin lilla baby med sig överallt. Babyn klamrar sig fast med armarna och har sin svans slingrad omkring mammans svans. Det ser så roligt ut.

Som jag skrev förra veckan har den svenska familjen Egberts nu kommit hit. De är mycket trevliga och det var så roligt att få prata svenska med dem. Här är de utanför den skolan där deras barn ska gå. Vår skola samarbetar med den skolan och har ibland gemensamma morgonsamlingar och "friluftsdagar".

Skolan heter Nate Saint Memorial School, efter den missionären som blev mördad när han försökte kontakta en indianstam. Bilden visar alla barnen från vår skola tillsammans med barnen från NSMS.

Till sist en bild från igår kväll. Gilmar ville så gärna följa med Pehr och mig hem för att se vårt hus. Han fick sova på en madrass på golvet bredvid mig. Han är så försynt och blyg att jag blev riktigt förvånad över att han frågade mig. Men vi hade det så mysigt tillsammans. Han har med sig hemska upplevelser från sitt hem. Åh vad jag önskar att han kunde få bli adopterad och få ett riktigt hem. Idag körde Pehr honom tillbaka till barhemmet när han skulle försöka få varmvattnet att fungera i flickornas dusch.

Jag undrar vem nästa nattgäst kommer att bli?

Många hälsningar till er alla
Ingegerd och Pehr

Reservgenerator

Pehr och 5 andra "killar" åkte i lördags till Colta, en bergsby nära Riobamba för att hämta en generator. Den har använts vid en missionsstation som en reservgenerator sedan 1967.

Men nu var den till salu och vi behöver en reserv när strömmen går. Det händer ganska ofta att vi är utan ström. Generatorn drivs av en dieselmotor och kommer säkert att fungera bra trots sin ålder.

De hade fått veta att den nog vägde ca ett ton men när de väl kom dit visade det sig att den vägde närmre två ton. Som tur var hade de lånat en motorlyft av MAF, missionsflygets verkstad och utan den hade de aldrig lyckats få upp den på trucken. Två ton var också maxvikten på lyften. Det tog 3 timmar att köra dit med trucken så hela dagen gick åt till detta.

Den här veckan har vi haft ett team som har hjälpt till att måla ytterväggarna. De är med i Amish kyrkan, fast en modernare variant. Männen hade ganska vanliga kläder medan kvinnorna hade en särskild sorts klänning.

De var så trevliga och arbetade så hårt och villigt. Här ser du en av kvinnorna i sin fina, numera färgfläckade klänning. Färgerna på huset är nog inte de jag hade valt men Patti Sue är nöjd och då är det helt OK. Hon vill inte att huset ska sticka ut för mycket så att det lockar till sig ovälkomna besökare. Som ni kan se nu smälter det in i naturen ( förutom det orange).

Här ser du två flitiga elever. De arbetar med sin hemläxa. Det är Anita och Jimmy Wilson. Barnhemmet innebär ju både skola och hem för barnen och de tar verkligen sina läxor på allvar.

I går kväll när Pehr kom tillbaka från Riobamba hade de stora barnen roligt som du kan se på bilderna.

Vi har samlat alla konstiga och roliga kläder i en väska och de älskar verkligen att klä ut sig och leka olika rollekar. Här är det Anita och Gabriella som "uppträder". Anita har en delfin som mikrofon och Gabriella en sandal. Fantasin har inga gränser....

Javier och Jimmy Wilson har hittat varandra i en gemensam roll, men jag vet inte vilken.

Nu ska vi åka och hälsa en svensk familj välkommen till Shell. Det är familjen Egberts som ska arbeta på HCJB´s sjukhus här. Mattias är kirurg och Gabriella barnmorska. Det ska bli roligt att träffa dem och deras tre barn.

Vi hörs
Ingegerd och Pehr

Helg på barnhemmet

Den här helgen har jag och Pehr bott på barnhemmet. Patti Sue fick åka till staterna eftersom hennes pappa hastigt gick bort. Hon vill att det alltid ska finnas någon här som kan köra bil om något skulle hända så vi erbjöd oss att sova här.
Men när vi kom tillbaka efter att ha hämtat lite saker hemma blev det stopp nere vid grinden.

För några veckor sedan, var det en av de stora lastbilarna som körde bort lera från stället där skolan ska byggas, som raserade hela grinden. Nu i helgen passade de på att bygga upp den igen, utan att berätta något för oss på barnhemmet. Det var mannen som äger första delen av marken utmed vägen som har grinden. Vi blev ganska förvånade och arga för vägen är inte privat så vi tyckte att det var fel av dem att blockera den så att vi inte kan komma varken ut eller in. Om något av barnen skulle bli sjuk och behöva åka till sjukhuset vet vi inte hur vi ska göra.

På bilden ser du bron över floden Pinda och sedan vägen som leder upp mot barnhemmet. Vid grinden står vår truck som kommer med all frukt och alla grönsaker för nästa veckas behov. De fick lasta av allt och bära runt grinden och som tur var hade vi en bil på den här sidan som Pehr fick köra hit och hämta allt. Rosa och Jennifer fick åka med bilen med frukten upp till barnhemmet.

Det är lite annorlunda att vara här på helgen, när barnen är fria från skolan. Vi har ägnat mycket tid till att cykla. De älskar att cykla!

Vi har köpt 4 nya cyklar som kommer att passa de större barnen bra. De försöker visserligen att lära sig på de små cyklarna men det går inte så bra.

Edison har ganska dålig balans så han vill inte cykla, men han leder en av cyklarna hela tiden som de andra kämpar på. Då känner han att han också är med.

Efter all cykling var barnen så varma att de fick bada i vår lilla damm. Den är varken stor eller djup men man kan njuta ända. Vattnet är rent och friskt för det kommer från bergen ovanför barnhemmet och där finns det ingen som smutsar ner det.
Edison hittade lite lera som han satte sig i. Sedan var det svårt att övertyga honom om att tvätta av sig all leran. Han är döv så man får använda tecken och kroppsspråket. Till sist fick jag hämta en spann och ösa vatten över honom för att få honom någorlunda ren.

Här har Wilson hittat en skön plats.

Flickorna ser väl ut att ha det underbart. Jag kände mig så lycklig när jag satt och tittade på dem. Tänk att jag får vara här och lära känna dem och betyda lite under ett år i deras liv.

Här ser ni lilla Esther som kom hit förra lördagen. Hon har haft det tufft att anpassa sig till barnhemmet i stället för fängelset. Hon grät och grät och mest grät hon när hon såg mig, kändes det som. Men så igår började hon skratta och nu är hon ett litet solsken. Visst är hon söt? Två små söta tänder har hon också som ni ser.

Nu ska vi titta på en film tillsammans med de stora barnen. Pehrs anordning för filmvisning fungerar riktigt bra.

Många hälsningar för den här gången från
Ingegerd och Pehr

Förlängt besök

Vi har haft trevligt besök från Sverige!

Åsa och LarsPeter har varit här en vecka. Idag (söndag) satte de sig på bussen till Quito. De kom bara till Mera som ligger strax utanför Shell. Det har varit ett eller flera ras över vägen så trafiken är helt avstängd. Efter 6 timmar gav chauffören upp och vände tillbaka till Shell. De har nu köpt nya biljetter till första bussen i morgon men vi vet ännu inte om de lyckas rensa vägen så att bussarna kan gå. Som tur är har de några dagar att ge på, innan de ska resa till Galapagos.

Åsa och jag plockade fram cyklarna som vi har haft i förrådet. Barnen jublade och kämpade för fullt för att kunna cykla i leran. Vi har ju ingen asfalt precis! De hjälpte varandra men att man skulle trampa framåt var svårt att förstå. Bakåt gick ju mycket lättare på cyklarna med handbroms.

Vi gjorde också en tripp ut i djungeln till en by som heter Macuma. Där hälsade vi på Jim och Norma Hedlund. De har arbetat där i många år med att översätta Bibeln till Shuar, ett indianspråk. Båda har rötter i Sverige och är så intresserade av Sverige och svenskarna. En kväll gjorde vi upp en eld och grillade bananer, potatis och kött. Som alltid smakar det extra gott att äta vid ett "lägerbål".

De här söta barnen var mycket intresserade när Jim tog fram sin traktor för att klippa den stora gräsmattan. Vi förstod varför! De fick åka med honom varv efter varv.

Här sitter vi tillsammans med Kiley, en trevlig tjej som också besökte byn. Klockan är 6 på morgonen och vi ska starta vår vandring till platsen där man kan ta bussen till Macas. Den bussresan tar ca 2 timmar. Vandringen tog ca 4 timmar. Från Macas tar det sedan 3 timmar tillbaka till Shell.

I går (lördag) tog vi med oss 5 barn till militärernas djurpark här i Shell. Den är fantastiskt trevlig och intressant att besöka. Edison, pojken som är döv, skrattade nästan hela tiden. Han tyckte det var så roligt. Allra bäst var det när en apa hoppade runt omkring oss. Ingen av barnen blev det minsta rädd för Boaormen som vi fick klappa. Själv är jag inte så särskilt förtjust i ormar.

När vi kom tillbaka till barnhemmet fick vi träffa 2 nya barn. Det här är Diego. Han är 5 månader. Hans pappa försökte döda honom med en machete när han var ganska nyfödd. Vilken start på livet.

Det här är Esther. Hon är ca 9 månader. Hennes mamma sitter i fängelse och har haft sin lilla flicka med sig där. Men nu får hon bo på barnhemmet, som ju måste vara en bättre miljö för henne att växa upp i. Hon tyckte inte alls om att bada, därav den mycket sorgsna minen.

I morgon (måndag) är det skola som vanligt. Det är skönt med lov men nu känns det bra att allt är som vanligt igen.

Vi önskar alla våra läsare allt gott och så hörs vi om en vecka.

Ingegerd och Pehr

PS Grattis Stig! DS

Gott Nytt År

"Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda..." Rom 8:28

Det har vi verkligen fått uppleva under de månader som vi varit här. Allt har hela tiden ordnat sig för oss och vi har kunnat göra saker och funnits till för de som behövt oss.

Nu är det ett nytt år och nya möjligheter och visst är det spännande att leva!

Vi har haft några dagars ledighet och vi fick följa med några vänner till kusten. Det tog 8 timmar att köra dit och vägarna är inte riktigt som vi är vana vid i Sverige.
Men vi hade fint väder och det var underbart att bada i Stilla Havet. Vattnet var varmt och skönt och solen värmde oss.

Vi bodde i ett stort hus med flera rum som är utrustade med ett litet pentry, toa och sängar.
Till detta stället har de stora barnen på barnhemmet fått åka tillsammans med ett team från en kyrka i staterna. De åkte i början av juni strax innan vi kom hit. Det var en stor upplevelse för dem att se havet och få bada och leka i sanden.

Vi var tillsammans med ett antal missionärer som bor och arbetar i Quito. De var mycket trevliga och det var spännande att höra dem berätta om sina arbeten. Här står Megan och Amanda som också är volontärer på Casa de Fe och som var med oss.

Den sista kvällen vi var där lagade Don Wolfram till en underbar gryta med potatis, grönsaker och räkor.

Vi täckte borden med tidningspapper och sedan hällde han all maten på bordet. Därefter var det bara att slå sig ner och ta för sig av det goda.

Det var så gott och smakade härligt av spännande kryddor. Han hade lärt sig att tillaga detta av personer från New Orleans.
Efteråt rullade vi bara ihop pappret så var disken och städningen klar!

Lite senare tände de ett lägerbål och vi satt runt elden och sjöng och berättade för varandra om året som varit och vad vi var tacksamma för.

På vägen hem fick vi ta del av nyårstraditionerna här. Överallt fanns det stora dockor som ska symbolisera det gamla året. Dessa bränner man senare på kvällen. Längs med vägen stod det grupper av män iklädda kvinnokläder. De hade babydockor i armarna och de ville ha pengar eller godis. De är kvarlämnade och ska försörja det nya året som är deras barn. För att få bilarna att stanna spänner de helt enkelt ett rep över vägen eller gatan och tvingar bilarna att stanna. Vi fick nog stanna ett 30-tal gånger. Vi hade utrustat oss med massor av godis så vi kunde få köra vidare. När vi väl kom hem till Shell tog vi med de större barnen på en slags lastbil/buss med säten men inga sidor. Sedan åkte vi runt och tittade på alla upptåg och dockor. På vissa ställen hade man satt upp en hel grupp med stora dockor mycket fantasifullt. Sedan hade vi ett stort lägerbål och grillade marshmallows.

Det här är vårt nya hem. Det ligger bara 50 m från vårt gamla så det var enkelt att flytta. Men det fanns inga möbler eller kylskåp eller spis - kort sagt var det helt tomt. Men vi har fått låna ihop möbler av olika snälla personer här. Sedan har vi köpt lite saker till köket så nu klarar vi oss fint.

Här sitter Ana och knyter på ett band. Har man bara 2 händer kan man ju alltid ta hjälp av sina fötter...

Till sist en bild på några av våra Tior. De tar hand om lördagens stora inköp av grönsaker som ska räcka hela veckan.

Många glada hälsningar från Shell
Ingan och Pehr