Äventyr i Quito

Den här veckan, (2/6) har vi en dotter som fyller år! Grattis, Grattis Johanna ! Bilden tog vi när hon och Robert hälsade på oss i oktober förra året.

De äldsta flickorna har under hela läsåret läst om sitt land, provinserna, vulkanerna och huvudstaden. Som en avslutning på detta, tog jag och Alison dem med på en resa till Quito. Det var första besöket i huvudstaden för dem alla.

Vi bodde två nätter på "Casa Sueca" som är ett gästhus, och det tillhör vår systerkyrka här i Ecuador, PACTO kyrkan. Där bor man billigt och man kan laga sin egen mat i köket. Här bor också Aslan som blev klappad och ompysslad av alla flickorna.

Vi började med att besöka den stora Basilikan och där klättrade vi högt upp i ett av tornen. En underbar utsikt. Vädret var fantastiskt hela tiden vi var här.

Sedan gick vi till presidentpalatset. Där fick vi inte komma in för Rafael Correa hade besök av presidenten från Guatemala. Men vakterna berättade att om vi väntade lite skulle vi få se presidenterna, för de skulle komma ut på balkongen och vinka till folket. Och mycket riktigt. Efter en stund kom de ut och vinkade glatt till alla. Han har en stark utstrålning, president Correa, men åsikterna om honom som president är oerhört skiftande.

Nästa besök var på marknaden där flickorna kunde handla för sina pengar. De har vetat om den här resan ganska länge och några hade sparat så de kunde handla lite olika saker medan några inte hade så mycket att spendera. Projektet med veckopeng har verkligen lärt dem en hel del. De har blivit riktigt duktiga på att räkna och de förstår lite mera av värdet med att spara.

På kvällen tog vi dem med till ett stort köpcenter. Där fick de prova på Japansk mat. De var mycket misstänksamma till att börja med, men efter ett tag tyckte de flesta att det var gott. Marcia tittar misstänksamt på sin mat, men Gabi är modig och smakar på sushin.

Men det läskigaste var rulltrappan. Vi fick nästan tvinga dem med våld att gå på den. För att inte tala om när vi skulle gå av. De hade ju aldrig sett en sådan rörlig trappa förut.

Nästa dag fick vi komma in och titta på de vackra rummen i presidentpalatset. Det var mycket tjusigt och med stora fina rum. Vi blev visade runt av en trevlig vakt och här står vi tillsammans och blir fotograferade för att ingå i presidentens besöks-album.

Utanför står det vakter i fina uniformer. Här skojar jag och Alison med honom, för att få honom att le, men det lyckades inte.

Nästa dag åkte vi till "Mitad del Mundo". Det är en plats med ett stort monument och där kan man stå med en fot på södra halvklotet och den andra på norra halvklotet. Det är en viktig plats för alla ekvatorianer.

Vi fick göra lite olika experiment och det var riktigt spännande att lära sig om ekvatorns betydelse. Jag köpte varsin t-shirt som ett minne av vårt besök. Här står de tillsammans med en vänliga damen i affären.

På eftermiddagend tog vi bussen hem till Shell. Det är bara 20 mil mellan städerna men det tar minst 5 timmar att åka sträckan.

Arbetet för Pehr den här veckan har varit att montera ner så mycket som möjligt från OMU:s gästhem i Quito. De har ingen verksamhet kvar i Ecuador längre så de har sålt alla fastigheter här. Eftersom husen ska jämnas med marken så skänkte de all nedmonteringsbar inredning och utrustning till Casa de Fe. Underbart!!! Har haft hjälp av ett team från Misissippi några dagar med att nedmontera köksutrustning/ badrum/ undertak/ alla dörrar med karm/ all elektrisk utrustning. Nu fyller vi lätt en container. Dock mycket kvar att hämta/ta ner på gästhemmet. Allt kan vi använda i den nya skolbyggnaden och de nya bostadshusen på Casa de Fe. Det är många tusen dollar som vi fått härifrån.

Vi körde till Shell på fredagsförmiddagen och det tog oss 7 timmar att köra dessa 20 mil. PUH!!

Det var årets "crazy fredag" i huvudstaden. Alla var lediga och då lämnar man Quito för att åka söderut eller västerut. Det finns bara en väg åt båda hållen. Gissa vad som händer då. Tvåfiliga vägar blir plötsligt fyrfiliga och det räcker ändå inte till. Överallt kaos på vägarna. Några vägarbeten på dessa vägar gör det ju inte bättre. Fyra filer blir plötsligt en fil och ska gå genom några byar. Som sagt, det finns inga alternativ. Man har verkligen tränat upp sitt tålamod här under detta år. Faktiskt känns det lite avstressande nu med att allt tar så lång tid. Tid förresten, du förlorar inte tio minuter i en bilkö utan istället vinner du tio minuter. Det som är viktigt är hur du utnyttjar denna tid, perfekt att meditera, prata med dina medpassagerare om det viktiga här i liver. Som sagt detta upprör inte folk här lika mycket som där hemma.

Nu har vi bara två söndagar kvar här i Shell för denna gången.
Vi ses
Ingegerd och Pehr